Huatulco, Huehuetla & Zacapoaxtla

Oj. Mycket har hänt sedan jag sist skrev, märker jag. Faktum är att jag har satt mig med ett nytt dokument flera gånger redan, men det har alltid funnits saker som har distraherat mig och fått mig att avbryta.

Egentligen är det främst två saker som har hänt sedan sist. Nummer 1 är Semana Santa, påskveckan. Semana Santa är världskänd i Mexico för att vara den veckan som man åker till stranden, och då kanske inte för att fira påsk egentligen, utan för att bli brun (för vissa, såsom svenskar utan ett enda pigment i huden, viktigare än för andra) och för att dricka öl eller lyxiga drinkar. Då strand inte är något som jag känner mig direkt motvillig till, bestämde jag mig för att inte vara sämre, och bokade så en bussbiljett till Salina Cruz i delstaten Oaxaca där min vän sedan utbytet i Österrike för 6 år sedan, kommer från.

Efter 10 skumpiga timmar på en tvivelaktig väg med en än mer tvivelaktig busschafför satte jag alltså fot i en stad som jag ganska precis tre år tidigare hade lämnat. Då var det jul- och nyårsfirande, nu en annan högtid, men samma känsla i magen fanns där, den man har när man ska få återse en vän som man inte har sett på flera år och man undrar om man fortfarande känner varandra och om man själv har förändrats lika mycket som den andra troligtvis har. Jag har svårt att inte kasta mig in i existentiella frågor när jag tvingas ställa mig inför tidsperspektiv. Men det visade sig vara väldigt okomplicerat att träffa Helmut igen och det var svårt att tro att det verkligen hade gått så länge sedan sist vi sågs.

Från Salina Cruz snirklade vi oss vidare genom berglandskapet för att komma fram till strandorten Huatulco, och stundvis glimtade havet fram mellan knastertorra träd och buskar, och påminde mig om varför jag lät mig slängas fram och tillbaka i snäva kurvor i något som… inte var hastigheten som stod på skyltarna. Det var jag och Helmut och hans två kompisar Roberto och Marcia som åkte och även om jag krampade rätt hårt vägen fram till stranden, så var det ändå en trevlig bilresa, för Roberto och Mar visade sig vara riktigt grymma människor som dessutom hade bra musiksmak. Alltid viktigt. När vi sedan kom fram till Huatulco åkte vi raka vägen ner till stranden för att bada, innan vi ens hade skaffat ett hotell.

Dag två åkte vi till ett naturreservat och vandrade i en halvmil i en snårig skog för att nå fram till en av de mest drömlika stränder som jag har sett: klarblått vatten, fin sand, absolut skräpfritt och näst intill öde. Ytterligare en faktor för förvåning när skogen öppnade sig till strand, var att jag förstod att vi hade gått till en strand som jag för tre år sedan såg i en film, som jag då hade hakat upp mig på helt för att den såg så underbar ut. Så det kändes nästan som att vinna på lotteri när jag insåg att vi helt ovetande hade gått till en strand som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva!

Den sista dagen som jag tillbringade i Oaxaca var vi tillbaka i Salina Cruz och invigde familjen Newmans nya strandtomt med skaldjurssallad, ostron och Corona, och sedan var det dags för mig att skumpa hemåt igen i bussen på samma orenoverade väg, men som tur var med en lite mer livsglad busschafför.

Väl hemma fick jag se en liten glimt att traditionellt påskfirande med ett skådespel i en park, och med den här kyrkan som var fullspäckad med – riktiga – blommor.

Men annars var det inte mycket mer att göra än att packa om väskan och två dagar senare bege sig igen, men den här gången norrut, till Zacapoaxtla och Huehuetla, där organisationen som jag skulle intervjua jobbar. Det var nämligen så att bara någon dag innan jag åkte till Oaxaca gick det nämligen riktigt fort med projektet då jag under en dags tid inte bara fick kontakt med det lokala kontoret där, samt godkännande till undersökningen, utan också ett erbjudande om skjuts upp med självaste kontorschefen, Víctor!

Så tidigt i måndags morgon stod jag utanför Starbucks med ett stor kopp kaffe i handen och försökte blinka upp mina ögon medan jag väntade på att en röd jeep skulle svänga upp på parkeringen. Vilket den också gjorde, 20 fasansfullt nervösa minuter för sent. Vet inte varför jag fortfarande inte har vant mig vid mexikansk tidsuppfattning. Víctor visade sig vara en helt sjukt trevlig person i alla fall, och vi pratade om allt mellan himmel och jord under vägen upp, och också en hel del om organisationens jobb i området. När vi väl kom fram till Zacapoaxtla, där det lokala kontoret låg, kände jag för första gången att jag förstod ungefär vad det var för organisation som jag skulle intervjua, och vilka frågor som jag skulle kunna använda mig av. Och även om det kändes helt overkligt att kliva in i kontoret som jag hade jagat så intensivt och så länge, kändes allt samtidigt mycket riktigare än någonsin sedan jag började med det här projektet i september.

Víctor och jag körde efter en snabbvisit på kontoret vidare till Huehuetla, där dotterorganisationen jobbar med de lokala projekten. Jag ramlade in mitt i en konferens om den nya treåriga strategiska planen och fick således träffa alla behöriga på en gång, vilket var helt fantastiskt och precis lika läskigt.

Under mina dagar i Huehuetla fick jag förvisso bara till tre intervjuer, men jag fick en helt annan bild av projekten, av organisationen och jag fick möjlighet att observera processer och besöka projekt och bara insupa klimatet och stämningen och miljön där de jobbar. Huehuetla är fantastiskt vackert beläget, i en dal i en regnskog där det småregnar mest hela tiden, där allt är så grönt så att man nästan blir yr och där tuppar som gal blandas med ljudet av syrsor och tropiska fågelläten. Det är också ett av delstatens absolut fattigaste områden och en kommun där 83% av männen är gravt alkoholiserade, för vilket båda barn och kvinnor i hemmen får lida. På tidiga eftermiddagen ramlade redan vissa omkring längs vägarna. Samtidigt kändes det ändå inte så fattigt som det är, för människor på gatorna och i restaurangerna verkar leva med väldigt mycket värdighet och på kvällarna spelades glad och livlig musik och folk kom uppklädda för att gå ut och dansa. Dessa kontraster får en verkligen att omvärdera vad som krävs för att kunna leva ett vanligt liv. Och det får en också att beundra den livsglädje som bor i människor.

De två bilderna nedan är från en grannby där vi gjorde hälsoundersökningar i en skola.

Allt som allt är jag väldigt nöjd med min resa till Huehuetla, och jag är väldigt lycklig över att känna att det jobb som organisationen gör verkar fantastiskt bra, och genomtänkt på alla plan. Om inte alltför lång tid kommer jag att åka tillbaka för att stanna en hel vecka. Nu: transkriptioner på spanska och uppsatsskriving!