Jobb + salsa som man dansar och salsa som man äter

Hårt arbete till följd av frustration leder trots allt till resultat! Som en konsekvens av mitt arga mejl till Sra Suárez, struntade hon i att gå den formella vägen till att ge mig kontakterna till kontoret i Puebla (dvs, prata med mig och sedan låta mig ta kontakt med dem) och helt plötsligt satt jag med både kontaktuppgifter till kontoret och ett mejl från Puebla där det stod att jag ju gärna fick komma och göra intervjuer hos dem – ville jag kanske rentav komma i övermorgon? Svaren på mina frågor fick jag utförligt i ett dokument av ansvarige på det lokala kontoret, Víctor, tillsammans med diverse länkar och dokument för att underlätta min undersökning. Dessutom visade det sig att han bor här i Cholula, mer eller mindre granne med mig, och att han idag samt nästa vecka skulle åka till norra Puebla och erbjöd sig alltså att skjutsa mig upp och tillbaka! Helt plötsligt går allt framåt i rasande takt!

Då jag redan hade beslutat att åka till Oaxaca den här veckan, bestämde jag att jag skulle följa med Víctor till Sierra Norte på nästa måndag. De senaste dagarna har jag tillbringat framför Paddan för att skriva frågor till intervjupersonerna i Sierra Norte, och försöka göra något slags analysram. Det är verkligen först nu som det slår mig hur mycket förberedelser som jag saknar! Problemet har emellertid varit att jag har befunnit mig i en situation som inte har tillåtit mig att förbereda mig för intervjuerna trots att jag har haft en massa tid för det, eftersom jag för att kunna göra det har varit beroende av informationen som jag fick nu av Víctor. Och nu helt plötsligt måste jag bli klar med alla frågor samt analysinstrument samt metodupplägg inom en vecka, och det hela börjar kännas på snudd till vansinnigt! Hur ska jag kunna producera något som är så omfattande och så avgörande för studien på så kort tid?! Men framför allt känns det väldigt, väldigt, VÄLDIGT bra att vara igång, och att veta att jag faktiskt FÅR göra studien. Det hade ju blivit lite jobbigt annars. Här nedan är mitt första försök till analysram.

Veckan har annars lunkat på ganska normalt. Under mina lugna dagar har jag hunnit jobba mig igenom diverse maträtter, delvis gamla favoriter och delvis nya upptäckter! Och eftersom jag är ett matfreak har jag förstås tagit kort på de flesta av dem, och tänkte dela med mig lite av vad som bjuds på här på Gatan 14 Oriente med omnejd.

Huevos revueltos a la Mexicana med frijoles resfritos (bönröra) och underbar avokado!

Gordita! Detta var spännande eftersom de som jag åt i Guadalajara var av storleken 1x1dm. Denna var snarare 2×4 dm! En gordita kan se ut på en massa olika sätt men just denna var en tjock hemlagad tortilla fylld med bönröra och täckt med två olika såser, ost och lök. MUMS!

Tackar inte nej till en fruktsallad med hemgjord müsli, honung och yoghurt.

Egen komposition av skaldjurpasta. Det lyxiga här är att det bara kostar ca 15 kronor att köpa en förpackning på 400g med skaldjursmix.

Har även hängett mig åt bokskrivarkonsten och gjort en receptbok i födelsedagspresent till min kompis Rafa, eftersom han hittills bara har närt sig på mjölk och flingor.

I lördags åkte jag och Michelle till en salsaklubb och röjde (inte) loss en massa (eftersom ingen av oss kan dansa salsa som de gör här. I mitt fall eftersom jag inte kan dansa salsa, punkt). Till min egen stolthet körde jag högklackat under kvällen, som ett resultat av att grannen min efter noggrann granskning godkänt min outfit med ett nöjt leende och utrop, tills hon nådde fötterna och där stötte på mina bekväma promenadskor som utgjorde en milsvida kontrast till hennes skyhöga klackar, och utbrast i “men Tove kan du inte i alla fall ta på dig något med liiiiiiite klack i alla fall. Alltså verkligen.”. Tydligen spelar det ingen roll här om man med sina 190 cm (klack inkluderat) ser ut som ett blont monster i jämförelse med alla andra, och att killarna råkar slå en i huvudet med armen när man dansar för att de knappt når upp till axlarna på en. Ska det vara så ska det vara på riktigt. Punkt.

Nu ska jag knalla de ca 4 kilometrarna som det är från Starbucks till min lilla boning för att packa det sista inför min resa till Oaxaca! Om den berättar jag nästa gång!