Huatulco, Huehuetla & Zacapoaxtla

Oj. Mycket har hänt sedan jag sist skrev, märker jag. Faktum är att jag har satt mig med ett nytt dokument flera gånger redan, men det har alltid funnits saker som har distraherat mig och fått mig att avbryta.

Egentligen är det främst två saker som har hänt sedan sist. Nummer 1 är Semana Santa, påskveckan. Semana Santa är världskänd i Mexico för att vara den veckan som man åker till stranden, och då kanske inte för att fira påsk egentligen, utan för att bli brun (för vissa, såsom svenskar utan ett enda pigment i huden, viktigare än för andra) och för att dricka öl eller lyxiga drinkar. Då strand inte är något som jag känner mig direkt motvillig till, bestämde jag mig för att inte vara sämre, och bokade så en bussbiljett till Salina Cruz i delstaten Oaxaca där min vän sedan utbytet i Österrike för 6 år sedan, kommer från.

Efter 10 skumpiga timmar på en tvivelaktig väg med en än mer tvivelaktig busschafför satte jag alltså fot i en stad som jag ganska precis tre år tidigare hade lämnat. Då var det jul- och nyårsfirande, nu en annan högtid, men samma känsla i magen fanns där, den man har när man ska få återse en vän som man inte har sett på flera år och man undrar om man fortfarande känner varandra och om man själv har förändrats lika mycket som den andra troligtvis har. Jag har svårt att inte kasta mig in i existentiella frågor när jag tvingas ställa mig inför tidsperspektiv. Men det visade sig vara väldigt okomplicerat att träffa Helmut igen och det var svårt att tro att det verkligen hade gått så länge sedan sist vi sågs.

Från Salina Cruz snirklade vi oss vidare genom berglandskapet för att komma fram till strandorten Huatulco, och stundvis glimtade havet fram mellan knastertorra träd och buskar, och påminde mig om varför jag lät mig slängas fram och tillbaka i snäva kurvor i något som… inte var hastigheten som stod på skyltarna. Det var jag och Helmut och hans två kompisar Roberto och Marcia som åkte och även om jag krampade rätt hårt vägen fram till stranden, så var det ändå en trevlig bilresa, för Roberto och Mar visade sig vara riktigt grymma människor som dessutom hade bra musiksmak. Alltid viktigt. När vi sedan kom fram till Huatulco åkte vi raka vägen ner till stranden för att bada, innan vi ens hade skaffat ett hotell.

Dag två åkte vi till ett naturreservat och vandrade i en halvmil i en snårig skog för att nå fram till en av de mest drömlika stränder som jag har sett: klarblått vatten, fin sand, absolut skräpfritt och näst intill öde. Ytterligare en faktor för förvåning när skogen öppnade sig till strand, var att jag förstod att vi hade gått till en strand som jag för tre år sedan såg i en film, som jag då hade hakat upp mig på helt för att den såg så underbar ut. Så det kändes nästan som att vinna på lotteri när jag insåg att vi helt ovetande hade gått till en strand som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva!

Den sista dagen som jag tillbringade i Oaxaca var vi tillbaka i Salina Cruz och invigde familjen Newmans nya strandtomt med skaldjurssallad, ostron och Corona, och sedan var det dags för mig att skumpa hemåt igen i bussen på samma orenoverade väg, men som tur var med en lite mer livsglad busschafför.

Väl hemma fick jag se en liten glimt att traditionellt påskfirande med ett skådespel i en park, och med den här kyrkan som var fullspäckad med – riktiga – blommor.

Men annars var det inte mycket mer att göra än att packa om väskan och två dagar senare bege sig igen, men den här gången norrut, till Zacapoaxtla och Huehuetla, där organisationen som jag skulle intervjua jobbar. Det var nämligen så att bara någon dag innan jag åkte till Oaxaca gick det nämligen riktigt fort med projektet då jag under en dags tid inte bara fick kontakt med det lokala kontoret där, samt godkännande till undersökningen, utan också ett erbjudande om skjuts upp med självaste kontorschefen, Víctor!

Så tidigt i måndags morgon stod jag utanför Starbucks med ett stor kopp kaffe i handen och försökte blinka upp mina ögon medan jag väntade på att en röd jeep skulle svänga upp på parkeringen. Vilket den också gjorde, 20 fasansfullt nervösa minuter för sent. Vet inte varför jag fortfarande inte har vant mig vid mexikansk tidsuppfattning. Víctor visade sig vara en helt sjukt trevlig person i alla fall, och vi pratade om allt mellan himmel och jord under vägen upp, och också en hel del om organisationens jobb i området. När vi väl kom fram till Zacapoaxtla, där det lokala kontoret låg, kände jag för första gången att jag förstod ungefär vad det var för organisation som jag skulle intervjua, och vilka frågor som jag skulle kunna använda mig av. Och även om det kändes helt overkligt att kliva in i kontoret som jag hade jagat så intensivt och så länge, kändes allt samtidigt mycket riktigare än någonsin sedan jag började med det här projektet i september.

Víctor och jag körde efter en snabbvisit på kontoret vidare till Huehuetla, där dotterorganisationen jobbar med de lokala projekten. Jag ramlade in mitt i en konferens om den nya treåriga strategiska planen och fick således träffa alla behöriga på en gång, vilket var helt fantastiskt och precis lika läskigt.

Under mina dagar i Huehuetla fick jag förvisso bara till tre intervjuer, men jag fick en helt annan bild av projekten, av organisationen och jag fick möjlighet att observera processer och besöka projekt och bara insupa klimatet och stämningen och miljön där de jobbar. Huehuetla är fantastiskt vackert beläget, i en dal i en regnskog där det småregnar mest hela tiden, där allt är så grönt så att man nästan blir yr och där tuppar som gal blandas med ljudet av syrsor och tropiska fågelläten. Det är också ett av delstatens absolut fattigaste områden och en kommun där 83% av männen är gravt alkoholiserade, för vilket båda barn och kvinnor i hemmen får lida. På tidiga eftermiddagen ramlade redan vissa omkring längs vägarna. Samtidigt kändes det ändå inte så fattigt som det är, för människor på gatorna och i restaurangerna verkar leva med väldigt mycket värdighet och på kvällarna spelades glad och livlig musik och folk kom uppklädda för att gå ut och dansa. Dessa kontraster får en verkligen att omvärdera vad som krävs för att kunna leva ett vanligt liv. Och det får en också att beundra den livsglädje som bor i människor.

De två bilderna nedan är från en grannby där vi gjorde hälsoundersökningar i en skola.

Allt som allt är jag väldigt nöjd med min resa till Huehuetla, och jag är väldigt lycklig över att känna att det jobb som organisationen gör verkar fantastiskt bra, och genomtänkt på alla plan. Om inte alltför lång tid kommer jag att åka tillbaka för att stanna en hel vecka. Nu: transkriptioner på spanska och uppsatsskriving!

Jobb + salsa som man dansar och salsa som man äter

Hårt arbete till följd av frustration leder trots allt till resultat! Som en konsekvens av mitt arga mejl till Sra Suárez, struntade hon i att gå den formella vägen till att ge mig kontakterna till kontoret i Puebla (dvs, prata med mig och sedan låta mig ta kontakt med dem) och helt plötsligt satt jag med både kontaktuppgifter till kontoret och ett mejl från Puebla där det stod att jag ju gärna fick komma och göra intervjuer hos dem – ville jag kanske rentav komma i övermorgon? Svaren på mina frågor fick jag utförligt i ett dokument av ansvarige på det lokala kontoret, Víctor, tillsammans med diverse länkar och dokument för att underlätta min undersökning. Dessutom visade det sig att han bor här i Cholula, mer eller mindre granne med mig, och att han idag samt nästa vecka skulle åka till norra Puebla och erbjöd sig alltså att skjutsa mig upp och tillbaka! Helt plötsligt går allt framåt i rasande takt!

Då jag redan hade beslutat att åka till Oaxaca den här veckan, bestämde jag att jag skulle följa med Víctor till Sierra Norte på nästa måndag. De senaste dagarna har jag tillbringat framför Paddan för att skriva frågor till intervjupersonerna i Sierra Norte, och försöka göra något slags analysram. Det är verkligen först nu som det slår mig hur mycket förberedelser som jag saknar! Problemet har emellertid varit att jag har befunnit mig i en situation som inte har tillåtit mig att förbereda mig för intervjuerna trots att jag har haft en massa tid för det, eftersom jag för att kunna göra det har varit beroende av informationen som jag fick nu av Víctor. Och nu helt plötsligt måste jag bli klar med alla frågor samt analysinstrument samt metodupplägg inom en vecka, och det hela börjar kännas på snudd till vansinnigt! Hur ska jag kunna producera något som är så omfattande och så avgörande för studien på så kort tid?! Men framför allt känns det väldigt, väldigt, VÄLDIGT bra att vara igång, och att veta att jag faktiskt FÅR göra studien. Det hade ju blivit lite jobbigt annars. Här nedan är mitt första försök till analysram.

Veckan har annars lunkat på ganska normalt. Under mina lugna dagar har jag hunnit jobba mig igenom diverse maträtter, delvis gamla favoriter och delvis nya upptäckter! Och eftersom jag är ett matfreak har jag förstås tagit kort på de flesta av dem, och tänkte dela med mig lite av vad som bjuds på här på Gatan 14 Oriente med omnejd.

Huevos revueltos a la Mexicana med frijoles resfritos (bönröra) och underbar avokado!

Gordita! Detta var spännande eftersom de som jag åt i Guadalajara var av storleken 1x1dm. Denna var snarare 2×4 dm! En gordita kan se ut på en massa olika sätt men just denna var en tjock hemlagad tortilla fylld med bönröra och täckt med två olika såser, ost och lök. MUMS!

Tackar inte nej till en fruktsallad med hemgjord müsli, honung och yoghurt.

Egen komposition av skaldjurpasta. Det lyxiga här är att det bara kostar ca 15 kronor att köpa en förpackning på 400g med skaldjursmix.

Har även hängett mig åt bokskrivarkonsten och gjort en receptbok i födelsedagspresent till min kompis Rafa, eftersom han hittills bara har närt sig på mjölk och flingor.

I lördags åkte jag och Michelle till en salsaklubb och röjde (inte) loss en massa (eftersom ingen av oss kan dansa salsa som de gör här. I mitt fall eftersom jag inte kan dansa salsa, punkt). Till min egen stolthet körde jag högklackat under kvällen, som ett resultat av att grannen min efter noggrann granskning godkänt min outfit med ett nöjt leende och utrop, tills hon nådde fötterna och där stötte på mina bekväma promenadskor som utgjorde en milsvida kontrast till hennes skyhöga klackar, och utbrast i “men Tove kan du inte i alla fall ta på dig något med liiiiiiite klack i alla fall. Alltså verkligen.”. Tydligen spelar det ingen roll här om man med sina 190 cm (klack inkluderat) ser ut som ett blont monster i jämförelse med alla andra, och att killarna råkar slå en i huvudet med armen när man dansar för att de knappt når upp till axlarna på en. Ska det vara så ska det vara på riktigt. Punkt.

Nu ska jag knalla de ca 4 kilometrarna som det är från Starbucks till min lilla boning för att packa det sista inför min resa till Oaxaca! Om den berättar jag nästa gång!

Tove – La Cazaorganizaciones

ÅÅÅÅHHHH nu börjar jag bli trött på att jaga min organisation! Ska det alltså inte räcka med tre mejl, ett telefonsamtal, ett personligt besök och ett handskrivet brev för att kunna få ett telefonsamtal? Sra Suárez skrev ju till och med och föreslog kl 14 idag, så varför slutade det i alla fall med att jag skrev ett argt mejl till henne med alla frågorna istället för att nöjt kunna konstatera att saker går framåt?

Tur att jag ska gå till gymmet och träna med mig psycho gymtränare, så kanske man kan få svettas av sig lite frustration.

Jag är ju här för att se om västerlänningar dömer, och borde därför själv inte döma, men ibland kunde man bara önska att alla hade samma respekt för tidshållning som svensken – saker funkar så mycket smidigare då. Där. Jag sade det.

Finkultur, och otur som ledde till tur!

Så var man tillbaka efter en kortvisit i México igen, och egentligen behöver jag mer kaffe för att kunna skriva just nu för jag rusade precis upp ur sängen för att skynda mig till en frukost med Rafa som jag var sen till, bara för att finna att den sistnämnde är riktigt klassiskt mexikanskt sen så då skriver jag lite istället!

Resan till DF var som sagt kort, men intensiv. Jag hade redan första dagen i Mexico skaffat biljetter till operan Carmen, som ett resultat av ett riktigt kändisflyg från Miami till DF. Jag hamnade nämligen mellan ett boxningsproffs, och så tjejen som spelade Michaela i Carmen! Visade sig att hon var en riktig operakändis i Mexico, och uppsättningen lät spännande så jag bestämde mig för att utforska mexikansk operakultur.

Så jag satte mig i söndags på samma buss som jag en kväll för två veckor sedan tog för att kasta mig in i mitt nya mexikanska liv i Puebla, denna gång under dagtid. Det är verkligen en fascinerande väg som förbinder Mexikos första och fjärde stad. Under de två timmar som resan tog möttes jag av den lantliga verkligheten där bönder rider sovandes på rygg på åsneryggar, vilket blandades upp med det dramatiska vulkanlandskapet där knastertorra ängar möter snöklädda bergstoppar, och därtill massiva reklamskyltar som talar om billiga möbler och som varnar för att maffian dödar.

Väl framme hade jag ungefär en timme på mig att färdas över halva staden, byta om och ta mig till El Palacio de Bellas Artes där operan skulle äga rum. Needless to say, så blev jag lite förskräckt när jag insåg att operor inte spelas enligt mexikansk tid, utan att portarna stängs när föreställningen har börjat. Men med lite hetsk effektivitet och en snäll taxichaufför som körde alldeles för fort bara för min skull, hann jag faktiskt i tid. Och strax fick jag från en svindlande höjd njuta av en modern mexikansk tolkning av Carmen, som utspelade sig i den fattiga arbetarkontexten i Mexico. Det hela var fantastiskt vackert och otroligt påkostat och bland höjdpunkterna var bland annat koreografin till de olika styckena, som bjöd på allt från reggaeton till diskodans och akrobatisk hiphop. Dessutom var det kul att höra att tjejen som jag hade suttit bredvid hade en röst som inte var av denna världen, den typen av sopran som man bara vill ska vagga en till sömns.

 

Den mäktiga insidan på taket av operan.

 

Dock var det inte bara nöje som förde mig till Mexicos huvudstad. Under de två veckorna som jag har tillbringat här har jag nämligen inte haft riktigt lika mycket tur med intervjuerna som med resten av min vistelse. Närmare bestämt ingen tur alls. Och när så stressen börjar smyga sig upp bakom en och andas en i nacken så blir det lättare och lättare att komma ihåg att man faktiskt är här för att arbeta. Jag tror att jag faktiskt glömde det lite för en stund där. Jag hade nog inte räknat med att jag skulle behöva ta tid för att skaffa mig ett liv här innan jag kunde sätta igång med jobbet. Men nu bestämde jag mig i alla fall för att ta tag i saken på riktigt och ge ChildFund Méxicos kontor ett personligt besök, då desperata mejl tydligen inte väckte tillräckligt med uppmärksamhet. Så jag slängde mig runt i metron i DF som en annan storstadsvan mexikan (märk: inte), tills jag till slut hittade kontoret – bara för att få veta att det var röd dag och att ingen jobbade. (NOTE TO SELF: titta i kalendern innan du bestämmer dig för att åka två timmar till en annan stad) Dock var vakten snäll och en handskriven lapp senare kände jag ändå att jag hade ökat oddsen för att något snart skulle hända.

Och så sant som det var sagt, nu i skrivande stund får jag precis ett mejl från Sra Suárez, Sponsor Relations Manager på ChildFund México, med en ursäkt för mitt besvär och ett förslag på en tid som vi kan prata! Jag hade tänkt att avsluta detta inlägg med en lite besvärad kläm om att det är svårt att driva saker framåt ibland, men hell IT’S ON!! Så istället vill jag avsluta med en fin bild från La Condesa i DF!

 

Och ps. Jag blir jätteglad för era kommentarer så ta inte min tystnad som något annat än att jag inte har kommit på hur den här bloggen funkar till 100% ännu!

Och så gick det till…

…dagen som jag fick ett jobb som barista i Puebla!

I caféet:

Baristan: Jag ser att du gillar mitt kaffe eftersom du kommer tillbaka. Men det är bra, jag gillar också starkt kaffe men utan att det blir bittert. 

Tove: Ja precis, så är jag också van vid det hemifrån. Och så fick jag lära mig att sälja det när jag var barista.

Baristan: Är du barista? Men vill du komma in och köra lite då? Du kanske vill göra din kaffe nu, till exempel?

Tove: HURRA!!

Baristan: För du vet, det är bara att komma förbi när du vill på eftermiddagarna, jag är här och du får komma och jobba precis som du vill. Vi blir bara glada. 

 

Ungefär som rekryteringsprocessen går till i Sverige…

 

Att hitta en lägenhet i Mexico…

Steg 1: Man tittar på en karta och bestämmer vilka områden man kan tänka sig bo i.

Steg 2: Man tar sin mobil, sina bekvämaste skor och sin solkräm (solen bränner ju faktiskt, även genom smog)

Steg 3: Man går ut i områdena som man vill leta i, och så går man, och går, och går, och går. Och vid varje sådan här skylt man ser, stannar man och tar upp sin mobil och ringer:

 

Steg 4: Man går in i de lägenheter där man har fått tag på ägaren, frågar en massa frågor och får en massa svar av vilka man förstår ca 75% men inte nog för att känna sig multisäker på vad det är man tittar på. Vidare får man veta att lägenheterna har faktiskt elektriskt ljus och varmvatten, såväl som städning veckovis och eget gym.

Steg 5: Man säger till ägaren att “tack så mycket, jag ska kolla vidare lite på andra ställen också, men jag kanske hör av mig ikväll”, EFTERSOM MAN HÄR KAN VÄLJA VAR MAN BOR, och inte tvingas köa i två år för att få ett rum.

Steg 6: Till sist hittar man det stället som man bara känner att man kommer att bo i, och då behöver man inte längre vänta till kvällen för att ringa utan man bestämmer sig och skriver kontrakt i samma stund som man kommer dit, mer eller mindre, betalar hyran och så var det klart!

Här är bilderna på min nya lägenhet/svit/rum. Det är litet, men fräscht, ljust, omringat av caféer och barer och därmed av ljud (vilket jag älskar!). Det var oinrett från början, men poco a poco blir det alltmer mitt!

Det kom dessutom med en jättegullig granne från Colombia, Michelle (t.v.) som också är ny här, och förvirrad precis som jag. Så vi utforskar områdenas caféer och restauranger tillsammans. Igår, även tillsammans med hennes klasskompis Amelis (t.h.)!

 

Det var det för idag! Nu är det dags för morgonkaffe!

Puebla: nu kör vi!

Fem dagar har redan gått här i Mexico och jag kan inte bestämma mig för om de har gått rasande snabbt eller väldigt långsamt. Mycket har redan hänt och mycket har setts. Just nu sitter jag på min nya colombianska grannes rum och försöker smälta intrycken från de senaste dagarna. Sammanfattningsvis känns det såhär:

Puebla är underbart!

Hur klyschigt det än låter, så är det sant. För ett par dagar sedan kändes inte allt så idylliskt kanske, det vill säga innan jag hade hittat en plats att bo och allt kändes väldigt rotlöst. Mexico har en tendens att gå från livligt och glatt under dagtid, till lite melankoliskt och drömmigt när solen går ner. I alla fall från ett betraktarperspektiv. Men idag, när jag har hunnit känna mig hemma i min lilla lägenhet i ett helt dygn redan, är det som att den där melankolin försvinner bit för bit och helt plötsligt känns landet Hjärta Och Smärta inte längre så långt hemifrån.

Så vad har jag då gjort under dessa fem rasande snabba och väldigt utsträckta dagar? Första stoppet: Mexico City (eller som jag kommer skriva framöver: DF)

Det är omdiskuterat om vilken plats i storleksordningen på världens största städer som den här oändliga staden verkligen har, men mexikanerna själva hävdar att DF är den största. Här finns allt. Extrem rikedom, extrem fattigdom, rik kultur och total antikultur, och massor, massor med tacostånd. Jag blev jättefint mottagen av min vän (och numera också handledare) Andrea och hennes pojkvän i deras superfina lägenhet och kände att jag gott och väl hade kunnat tänka mig att stanna där under resten av min vistelse. Men eftersom jag också hade myror i benen efter att se vad som väntade i Puebla bestämde jag mig för att bara stanna en dag. Eftersom jag bara hade en dag i Mexico, tog jag ungefär samma runda som jag gjorde sist som jag var här, för att friska upp minnet. Vägen gick genom Centro Histórico (Gamla Stan) framför allt och i områdena runt omkring. Här stoltserade jag med att beställa små flaskor med vatten och andra viktiga saker.

Här ovan är El Palacio de las Bellas Artes: Opera och ibland också museum! Köpte mig här en biljett till operan Carmen, tolkad i ett modernt mexikanskt sammanhang och starring personen som jag satt bredvid på planet!

Fun fact om Centro Histórico: Då det gamla DF byggdes på sankmark (tidigare en sjö), sjunker staden konstant och på vissa ställen ligger den redan flera meter under den ursprungliga nivån!

Här är revolutionsmonumentet. Detta är, som ni säkert förstår, inte helt representativa bilder för hela DF. Jag hoppas verkligen på att kunna åka tillbaka snart och se mer. Faktum är att det inte är mer än 2 timmar mellan Puebla och DF.

Efter denna dag av ny och gammal arkitektur, samt vattenflaskor, bar det alltså av till stopp nummer två: Puebla! Puebla är namnet på både en stat och dess huvudstad, men bli inte förvirrade! Det är i staden som jag bor i, och det är staten som jag kommer att göra intervjuer i. Om Mexico City är häftigt så är Puebla ändå något av det vackraste som jag har sett! Centrum här, som också heter Centro Histórico, är verkligen bedövande vackert: färgsprakande, livligt, grönt (vilket i min erfarenhet är ovanligt i Mexico) och överallt doftar det kryddor, kaffe, och – förstås – avgaser. Det sistnämnda får ändå tillhöra kategorin doft eftersom uppvärmda avgaser faktiskt hör utlandssemestern till!

Här är lite bilder från el Zócalo, det vill säga, huvudtorget i Puebla. Detta är ett otroligt turistiskt, men också vääldigt idylliskt, område, fullproppat med restauranger och caféer. Jag slängde mig in på en av de förstnämnda och beställde enchiladas med tre olika sorters mole (sås med olika chilisorter: den mest kända är nog mole poblano, som är en sås med chili och kakao!) samt horchata, som är som en halvsöt risdryck med lite kanelsmak.

Mole rojo, mole poblano, mole verde. Vackert och fantastiskt gott!

Inte för att jag är ens nära att har berättat igenom mig dessa fem dagar, men för att detta redan hysteriskt långa inlägget ska balla ur helt, tänker jag nu ta en liten paus och gå ut i virvellivet i den lilla studentby utanför Puebla som jag har flyttat till, äta lite (eller mycket) mat med grannen Michelle och hennes klasskompis Amelis och bara njuta av att bo mitt i händelsernas centrum! 🙂

Hasta luego! Saludos 🙂

 

 

 

 

På väg iväg…

Skriver mitt första inlägg några pirriga dagar innan jag susar iväg ett fjärdedels varv runt jorden. Idén med denna blogg är att dokumentera en resa som jag har väntat länge på att få göra – resan tillbaka till Mexico! Förra gången som jag var där tänkte jag försöka rädda världen (genom att undervisa engelska på ett högstadium). Den här gången är väl tanken att försöka visa att världs-räddningar helst inte ska gå till på det sättet.

Projektet: att med hjälp av det MFS-stipendium som Sida så vänligt har bidragit med, åka till Puebla i Mexico för att göra fältstudier för min c-uppsats. Om allt går planmässigt, kommer jag att tillbringa de kommande månaderna med att intervjua och observera (och allt vad tänkas kan) för att undersöka hur utbildningsarbete lett av internationella icke-statliga organisationer kan gå till och se ut. 

 

Såhär ska det tydligen se ut där jag kommer att bo. Rätt hett att bo vid en vulkan! 

 

Och såhär ser det ut i själva staden. Där det är troligare att jag kommer att bo än i det gula slottet på den andra bilden. Puebla är en stad med lite drygt 1,5 miljoner invånare och (har jag hört) ett väldigt rikt kulturellt arv. Det är en av få “post-hispanic” städer i Mexico som inte är byggd över ursprungsbefolkningens redan existerande städer, då grundaren av staden sägs ha fått en uppenbarelse i en dröm, där en ängel berättade för honom var staden skulle byggas. Om man vill tro på legenden eller inte är upp till var och en att besluta, men den första delen av meningen är i alla fall sann! 

(Notera att det här förstås inte är mina bilder, men jag räknar med att det kommer att komma många sådana framöver!)

 

Nu är det sannerligen dags att hoppa i säng! Mycket ska göras innan planet lättar på söndag.